Såg nyss första avsnittet av dokumentären djävulsdansen; som handlar om medberoende. Blev dock ganska besviken. Kanske för att detta det första avsnittet fokuserade på föräldraskap eller följderna av att växa upp med missbrukande föräldrar. Som vanligt är det extremfall som tas upp. Inte den där helgalkoholismen som smugit sig på och typ dränkt halva befolkningen, den togs inte upp alls. Att växa upp i en familj där det ses som fullstäåndigt normalt att "dra te" rejält på helger, semestrar och speciella högtider. Under vilka förhållande jag vuxit upp. För mig var vuxenskap på något sätt likställt med att man på helgen tog sig en rejäl blecka. Kanske inte både fredag lördag, men nästintill. Och inte öppet att man blev full,nej, snarare lite fnittrigt småmysig av sin lilla flaska vin som snabbt eskalerade till att bli en och en halv (för visst kan man väl dela en bag- in - box varje fre- lö??). Allt blev ju så mycket roligare om man fick supa bort veckans jobbångest och bara flyta ut i alkoholens trygga famn. Somna gott utan en massa tankar på jobb och stress. Jo, visst, lite huvudvärk hade man väl lördag förmiddag, men vad gör det liksom? I med två treo och sen ner och köp en box till på systemet innan det stänger. Håll masken, för allt i världen! Inte visar man att man är bakfull på lördag förmiddag- det passar sig inte när man passerat nån slags magisk vuxengräns som brukar inträffa när ens umgänge börjar stadga sig och bildar familj.
Oj oj oj vad länge det gick att smyga med det drickandet! Speciellt med mycket ledigheter, påsk, sportlov, höstlov, sommarlov.... Och så länge Li sov middag på dagen "gjorde" det inte ens något att man var bakfull, då behövde man bara hålla ut till ca 12- 13, sen fick man sova bort bakruset när hon sov middag. Sen var man "fit. for- fight" igen vid fem- snåret och på'et igen! Nä fyyyyy! Får ångest bara av att skriva det.
I nästa vecka firar jag sex år som nykter alkoholist. Det är bra jobbat av mig och jag känner starkt motstånd till att prata naturligt kring ungdomarnas festande. Vill inte verka tråkig, men samtidigt vill jag inte låta som jag tycker det är huuuuur cooolt som helst att de söp sig stenknack i helgen...
Har varit på vårt första besök hos psykologen /terapeuten KG i Uddevalla idag, jag och L. Asjobbigt! Åkte i gemensam bil dit- bara det var en prövning. Är så fruktansvärt arg och bitter på L retar mig på i stort sett allt han säger, tycker han är mer än lovligt korkad ibland. Han är fortfarande väldigt ledsen, saknar barnen och mig, men mest barnen förstås, De vill ju fortfarande inte sova hos honom. Detta måste vi verkligen jobba med! L måste jobba med att vinna tillbaka deras förtroende och jag måst jobba med Li och med hennes kontrollbehov gentemot mig. Vi ska tillbaka dit den 15/10 och då ska båda barnen med. Det tyckte L först lät helt fruktansvärt- att han inte skulle orka med det- men sen insåg han väl att det faktiskt inte är farligt att visa sig ledsen inför dem. De ser ju hans sorg ändå.
Stressad över ekonomin. Har fått fakturor på två fulla månadshyror som jag då rakt inte kommer klara av att betala. Får helt enkelt betala en och vänta tills jag får bättre ställt tills jag betalar den andra. Måste boka tid på banken för att försöka göra om alla mina småkrediter till ett större gemensamt lån med lägre ränta. Det bär mig dock emot att sitta där med tvättad hals. Stör mig på bankfolkets von oben attityd, de behöver liksom inte trycka in i pannan på mig att jag är en shopaholic- det vet jag så väl själv redan. Fast det gick ju an att vara det när man var två som delade på utgifterna- nu blir det då rakt inte lätt!
tisdag 23 september 2014
söndag 14 september 2014
Söndagsångest
Oj oj oj, Valvakan håller på och sd har fått skrämmande stort antal röster. Barnen är hemma hos mig, ligger och sover i min säng (var annars?). Jag är uppe, rastlös...
Anar en förkylning som ligger och trycker i bihålorna, har tryckt i mig echinacea och bamyl hela dagen. Måste orka mitt pass imorgon- det ger mig energi att orka.
Ska börja veckan med att åka på lärledarutbildning tillsammans med min favvokollega M. Kanske hinner ha lite peptalk i bilen- vi ska nämligen leda en workshop gemensamt på en studiedag på fredag, har inte förberett oss speciellt väl... M har fixat en powtoon pres som jag ska snacka till tänkte vi.
Det som är jobbigt nu är att L hela tiden håller på att försöka pocka och locka genom att ge mig presenter, sms:a att han älskar mig, försöker ge mig utrymme ekonomiskt. Han vill ha mig tillbaka, Visst känner jag mig smickrad men samtidigt är det oerhört sårande att det liksom passar NU att göra sånt- det som jag saknat genom de sista åren av vårt förhållande. I vårt gamla gemensamma hem har han rensat och städat på nedervåningen och hängt upp en tidig bild på oss från 01 när vi är sådär nykära och pussas i en fotoautomat på Liseberg. DEn bilden har inte varit viktig för honom tidigare- men nu ska den minsann trona mitt på kylskåpet. Och när han säger hejdå till barnen och säger att han älskar dem säger han att han älksra mig också- inför barnen. Så jag är liksom den elaka- pappa älskar mamma, men mamma älskar inte pappa längre... Så är det ju inte riktigt. Tycker det är skit att han gör så. Vadå målar upp en falsk bild inför barnen?
Får väl se om han fixar att hämta dem på eftermiddagen imorgon som han lovat men ej kunde infria första veckan. Det är ju tänkt att de ska vara hos honom på måndag em eftersom jag har mitt pass sen senare på kvällen. Dock har Li dispens att åka med mig och jympa eftersom hon inte vill sova hos L. Än så länge har det funkar med J att sova där, iaf på måndagar.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Snart har det gått en månad sedan jag lämnade min man. Efter en lång tid av oro, frustration och parallella liv under samma tak gick det bara inte att stå ut längre. Det fanns många saker som påverkade, men den utlösande faktorn var hans missbruk.
Första dagarna efter flytten minns jag som i dimma- gick på ilska, överlevnadsinstinkt och adrenalin. Fattar nu i efterhand inte hur jag orkade. Jobbade, lämnade och hämtade barnen, grinade mellan varven, ringde en massa samtal till soc, f- kassan, adressändring, vattenfall, handlade och lagade mat, fixade med nya möbler och inredning.
Nu när den första krisen lagt sig känner jag mig helt urlakad. Så fylld av ångest.
När jag skriver detta börjar jag tänka om det kanske är korkat att skriva det under samma gmail som jag använder i yrkesrollen, men vem sjutton är intresserad av att kolla vilka bloggar jag skriver eller inte.....
Internet är nog ett bra ställe att gömma sig på....
Barnen är hos L och jag saknar dem så det värker. Saknar vår familj, Saknar det vi aldrig fick, det vi aldrig blev. Jag vet ju att vi typ aldrig hade det så som jag tycker man ska ha det i en vanlig familj, ändå sitter jag här och målar upp nån slags fantasibild av det vi aldrig hade eller kommer få och saknar det. Hur är man funtad egentligen? Självförräderi och självplågeri kombinerat i ett liksom.
Klockan är 16. 45 och jag hoppas barnen kommer SNART. Blir handlingsförlamad utan dem.
Samtidigt kan jag inte sitta still intill dem när de är här- nä, då flyger jag omkring och gör alla "måsten", trygg i vetskapen att de sitter där i soffan...
Valdagen idag. Har ännu inte varit och röstat. Har inte duschat. Är rödgråten. Har ingen aptit, men ligger och småäter hela nätterna så smal blir jag då rakt inte.
Näääääääääääää, blääääääääääääääää. Måste bena upp skitekonomin också. Ska träffas på onsdag jag o L och försöka komma överens som sansade människor. Äh, tar o duschar.
A ringde o bjöd på kaffe. Tack gode gud att jag har henne!
Anar en förkylning som ligger och trycker i bihålorna, har tryckt i mig echinacea och bamyl hela dagen. Måste orka mitt pass imorgon- det ger mig energi att orka.
Ska börja veckan med att åka på lärledarutbildning tillsammans med min favvokollega M. Kanske hinner ha lite peptalk i bilen- vi ska nämligen leda en workshop gemensamt på en studiedag på fredag, har inte förberett oss speciellt väl... M har fixat en powtoon pres som jag ska snacka till tänkte vi.
Det som är jobbigt nu är att L hela tiden håller på att försöka pocka och locka genom att ge mig presenter, sms:a att han älskar mig, försöker ge mig utrymme ekonomiskt. Han vill ha mig tillbaka, Visst känner jag mig smickrad men samtidigt är det oerhört sårande att det liksom passar NU att göra sånt- det som jag saknat genom de sista åren av vårt förhållande. I vårt gamla gemensamma hem har han rensat och städat på nedervåningen och hängt upp en tidig bild på oss från 01 när vi är sådär nykära och pussas i en fotoautomat på Liseberg. DEn bilden har inte varit viktig för honom tidigare- men nu ska den minsann trona mitt på kylskåpet. Och när han säger hejdå till barnen och säger att han älskar dem säger han att han älksra mig också- inför barnen. Så jag är liksom den elaka- pappa älskar mamma, men mamma älskar inte pappa längre... Så är det ju inte riktigt. Tycker det är skit att han gör så. Vadå målar upp en falsk bild inför barnen?
Får väl se om han fixar att hämta dem på eftermiddagen imorgon som han lovat men ej kunde infria första veckan. Det är ju tänkt att de ska vara hos honom på måndag em eftersom jag har mitt pass sen senare på kvällen. Dock har Li dispens att åka med mig och jympa eftersom hon inte vill sova hos L. Än så länge har det funkar med J att sova där, iaf på måndagar.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Snart har det gått en månad sedan jag lämnade min man. Efter en lång tid av oro, frustration och parallella liv under samma tak gick det bara inte att stå ut längre. Det fanns många saker som påverkade, men den utlösande faktorn var hans missbruk.
Första dagarna efter flytten minns jag som i dimma- gick på ilska, överlevnadsinstinkt och adrenalin. Fattar nu i efterhand inte hur jag orkade. Jobbade, lämnade och hämtade barnen, grinade mellan varven, ringde en massa samtal till soc, f- kassan, adressändring, vattenfall, handlade och lagade mat, fixade med nya möbler och inredning.
Nu när den första krisen lagt sig känner jag mig helt urlakad. Så fylld av ångest.
När jag skriver detta börjar jag tänka om det kanske är korkat att skriva det under samma gmail som jag använder i yrkesrollen, men vem sjutton är intresserad av att kolla vilka bloggar jag skriver eller inte.....
Internet är nog ett bra ställe att gömma sig på....
Barnen är hos L och jag saknar dem så det värker. Saknar vår familj, Saknar det vi aldrig fick, det vi aldrig blev. Jag vet ju att vi typ aldrig hade det så som jag tycker man ska ha det i en vanlig familj, ändå sitter jag här och målar upp nån slags fantasibild av det vi aldrig hade eller kommer få och saknar det. Hur är man funtad egentligen? Självförräderi och självplågeri kombinerat i ett liksom.
Klockan är 16. 45 och jag hoppas barnen kommer SNART. Blir handlingsförlamad utan dem.
Samtidigt kan jag inte sitta still intill dem när de är här- nä, då flyger jag omkring och gör alla "måsten", trygg i vetskapen att de sitter där i soffan...
Valdagen idag. Har ännu inte varit och röstat. Har inte duschat. Är rödgråten. Har ingen aptit, men ligger och småäter hela nätterna så smal blir jag då rakt inte.
Näääääääääääää, blääääääääääääääää. Måste bena upp skitekonomin också. Ska träffas på onsdag jag o L och försöka komma överens som sansade människor. Äh, tar o duschar.
A ringde o bjöd på kaffe. Tack gode gud att jag har henne!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)