Såg nyss första avsnittet av dokumentären djävulsdansen; som handlar om medberoende. Blev dock ganska besviken. Kanske för att detta det första avsnittet fokuserade på föräldraskap eller följderna av att växa upp med missbrukande föräldrar. Som vanligt är det extremfall som tas upp. Inte den där helgalkoholismen som smugit sig på och typ dränkt halva befolkningen, den togs inte upp alls. Att växa upp i en familj där det ses som fullstäåndigt normalt att "dra te" rejält på helger, semestrar och speciella högtider. Under vilka förhållande jag vuxit upp. För mig var vuxenskap på något sätt likställt med att man på helgen tog sig en rejäl blecka. Kanske inte både fredag lördag, men nästintill. Och inte öppet att man blev full,nej, snarare lite fnittrigt småmysig av sin lilla flaska vin som snabbt eskalerade till att bli en och en halv (för visst kan man väl dela en bag- in - box varje fre- lö??). Allt blev ju så mycket roligare om man fick supa bort veckans jobbångest och bara flyta ut i alkoholens trygga famn. Somna gott utan en massa tankar på jobb och stress. Jo, visst, lite huvudvärk hade man väl lördag förmiddag, men vad gör det liksom? I med två treo och sen ner och köp en box till på systemet innan det stänger. Håll masken, för allt i världen! Inte visar man att man är bakfull på lördag förmiddag- det passar sig inte när man passerat nån slags magisk vuxengräns som brukar inträffa när ens umgänge börjar stadga sig och bildar familj.
Oj oj oj vad länge det gick att smyga med det drickandet! Speciellt med mycket ledigheter, påsk, sportlov, höstlov, sommarlov.... Och så länge Li sov middag på dagen "gjorde" det inte ens något att man var bakfull, då behövde man bara hålla ut till ca 12- 13, sen fick man sova bort bakruset när hon sov middag. Sen var man "fit. for- fight" igen vid fem- snåret och på'et igen! Nä fyyyyy! Får ångest bara av att skriva det.
I nästa vecka firar jag sex år som nykter alkoholist. Det är bra jobbat av mig och jag känner starkt motstånd till att prata naturligt kring ungdomarnas festande. Vill inte verka tråkig, men samtidigt vill jag inte låta som jag tycker det är huuuuur cooolt som helst att de söp sig stenknack i helgen...
Har varit på vårt första besök hos psykologen /terapeuten KG i Uddevalla idag, jag och L. Asjobbigt! Åkte i gemensam bil dit- bara det var en prövning. Är så fruktansvärt arg och bitter på L retar mig på i stort sett allt han säger, tycker han är mer än lovligt korkad ibland. Han är fortfarande väldigt ledsen, saknar barnen och mig, men mest barnen förstås, De vill ju fortfarande inte sova hos honom. Detta måste vi verkligen jobba med! L måste jobba med att vinna tillbaka deras förtroende och jag måst jobba med Li och med hennes kontrollbehov gentemot mig. Vi ska tillbaka dit den 15/10 och då ska båda barnen med. Det tyckte L först lät helt fruktansvärt- att han inte skulle orka med det- men sen insåg han väl att det faktiskt inte är farligt att visa sig ledsen inför dem. De ser ju hans sorg ändå.
Stressad över ekonomin. Har fått fakturor på två fulla månadshyror som jag då rakt inte kommer klara av att betala. Får helt enkelt betala en och vänta tills jag får bättre ställt tills jag betalar den andra. Måste boka tid på banken för att försöka göra om alla mina småkrediter till ett större gemensamt lån med lägre ränta. Det bär mig dock emot att sitta där med tvättad hals. Stör mig på bankfolkets von oben attityd, de behöver liksom inte trycka in i pannan på mig att jag är en shopaholic- det vet jag så väl själv redan. Fast det gick ju an att vara det när man var två som delade på utgifterna- nu blir det då rakt inte lätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar